«
»

Boken, Ur tidningarna

Mina 8 minuter samt lite om Ellen Kleman

08.26.11 | Comment?

Det har varit lite mycket.

Har jag börjat så förut? Det känns så. Fortfarande känner jag mig lite groggy efter Djävulspaktens publicering. Vänner och bekanta stannar mig på gatan och gratulerar. Samtidigt är det hög tid att få saker gjorda – som att skriva de där recensionerna, som jag inte kom mig för med under sommaren. Dessutom dyker det ständigt upp nya uppgifter – dels i samband med boken, dels andra skrivuppdrag (ofta med kort dödlinje dessutom). Igår fick jag iväg flera saker och snodde dessutom ihop stommen till en längre artikel – och så skickade jag räkningar. Som författare är man ju egenföretagare och den fasta månadsinkomsten är helt beroende av ifall det finns pengar nog att ge sig själv.

Tisdagen 23 augusti var en stockholmsdag. Jag tog tolvtåget ned och promenerade sedan till Radiohuset. Visserligen hade jag kollat vilken buss som gick, men solen sken och det var betydligt trevligare att vandra utmed Strandvägen. Det börjar nästan bli en vana. Skälet till promenaden var att jag skulle medverka i P4 Extra med Lotta Bromé. Liksom TV4-framträdandet i juli var detta väl förberett. Jag kontaktades i god tid av en representant för programmet, och på måndagen kom vi överens om frågorna. Ute i väntrummet (det är som hos tandläkaren, bortsett från att de som kommer ut inte fått bedövning) pratade jag med ”spritdoktorn”, som blev mycket intresserad av Gösta Ekmans kokainmissbruk. Vi diskuterade alltså kokainets verkningar, och sedan gick jag in till mina åtta minuter.
”Det är direktsändning!” hade min kontakt varnat mig.

”Ingen fara”, svarade jag. ”Jag har kört två Sommarprogram direkt.”

Faktum är att det blir radiointervjuer efter de flesta böcker, om inte annat så i lokalradion. När jag väl sitter där har jag inga nerver alls. Före ett framträdande kan jag bli skärrad, men när det kommer till kritan är jag kolugn.

Lotta Bromé var inte så pratsam som programledare brukar. Medan musiken spelade satt hon tyst och samlad och frågade mig bara kortfattat om bokens varför boken heter Djävulspakten – och så körde vi igång.

Åtta minuter är inte mycket. Vi tog upp de vanliga frågorna – vem var Gösta, hur stor var han, hur var det med kokainet – men däremot inte varför jag skrev boken. Den frågan börjar jag nämligen tröttna på och hade undanbett mig.

Och så vandrade jag mot Djurgården, inträffade på ett museum för fritidsbåtar och kungens slupar samt besökte Galärkyrkogården. Där ligger nämligen Ellen Kleman begravd. Hon hade en viktig roll i min förra biografi, K.J., eftersom hon var Klara Johansons livskamrat. En gång tidigare har jag tittat efter hennes grav, men då hade jag bråttom och kyrkogården var större än jag trodde. Nu gick jag systematiskt till väga och hittade den snart. Klemans namn är inklämt på en kant, och det värkte i hjärtat på mig. Hela historien är mycket sorglig, och Klara Johanson blev fullkomligt ödelagd av Klemans död. Om detta kan man läsa i K.J. Egentligen har det inget alls med Gösta Ekman att göra.

Lite samband har det däremot kanske att jag på kvällen gick på Bonniers höstfest på Manilla. Alla var där, fan och hans moster och större delen av journalistkåren, och under några timmar trängdes jag, kramades, pratade, åt wallenbergare och jordgubbar (för det ska man) och mottog gratulationer. Det känns bra när man precis kommit med en bok.

Men nu åter till recensionsverksamheten – inte där jag recenseras utan där jag recenserar.

Comments are closed.


«
»