«
»

Boken, Framträdanden

Mera stumfilm!

11.17.11 | Comment?

Djävulspakten heter boken. Titeln syftar förstås på Gösta Ekmans kokainmissbruk, men också på Faustfiguren. Som bekant var Faust mannen som sålde sin själ till djävulen i utbyte mot kunskap, makt och världsliga nöjen. Temat har länge fascinerat mig. Med Den tionde sånggudinnan (1996) använde jag det själv i romanform. Där erbjuds den unga forskaren Elisabet Gran allt hon önskar sig i världen – och det hon vill ha är arkivstudier och forskningsmöjlighet. Som alltid i Faustromaner barkar det åt helvete, och även om det inte går så illa för henne som för Marlowes doktor Faustus (som slits i stycken av djävlar hemma på sin kammare) så blir inte livet riktigt som hon tänkt sig. Romanen utspelar sig före och under första världskriget, och strukturen tog jag från både Dante och Goethe. Möjligen är Fausttemat mindre märkbart än sökandet efter en pacifistisk feministorganisation. Det var nog snarare det senare som gjorde boken till en stor framgång på sin tid.

Biografins titel har sina randiga skäl och rutiga orsaker. Gösta Ekman spelade nämligen titelrollen i den store stumfilmsregissören Murnaus Faust (1926), och det var under inspelningen i Berlin som han själv började missbruka kokain.

Filmen har jag förstås sett många gånger. Allra första gången var på en filmklubb i Uppsala på åttiotalet – under min första förtjusning i Gösta – och senare har jag skaffat den på dvd. Den är ett ståtligt exempel på tysk expressionism, med starka kontraster mellan ljus och mörker och med åtskillig trickfilmning. Gösta Ekman spelar en ståtlig gammal Faust (se också remsan t.v.), som sedan föryngras till bildskönhet, och Emil Jannings är en ljuvligt demonisk Mefisto. Som lättsinnig tant figurerar Yvette Guilbert, revystjärnan med de svarta handskarna som är känd från Toulouse-Lautrecs porträtt, och den unga Camilla Horn spelar en storögd Gretchen.

Jag har som synes filmen aktuell. I förrgår visade nämligen Cinemateket i Stockholm (i samarbete med Bonniers förlag) Faust till ackompanjemang av piano. Som forskare möter man ofta stumfilmen i orestaurerade kopior utan musik. Det ger knappt halva filmen. Nu törs jag säga att inte heller en restaurerad kopia med tillhörande musik ger hela bilden – det var något annat med en dundrande, som skiftade mellan lek och allvar nedanför duken. Pianisten var mycket skicklig.

Före föreställningen inledde jag och Bengt Forslund, som på åttiotalet kom med en bok om hela klanen Ekman, med en diskussion om Gösta Ekmans liv och verk – framför allt om filmskådespelaren kontra teaterskådespelaren. Vi fick mycket sagt och tiden flög undan. Publiken var också intresserad – och stor. Självfallet var också det livaktiga Ekmansällskapet på plats.

Ändå kändes detta efemärt jämfört med filmen. Den var ännu bättre än jag trodde, och trots att jag kunde den nästan utantill satt jag spänd hela tiden. Dessutom lyfte den mig ur den letargi, som man lätt kan hamna i när man är klar med en bok: Jag har skrivit om Gösta Ekman, så jag har gjort mitt. Nu kom jag ihåg att jag skrivit boken för att jag är intresserad av Gösta och hans tid – inte minst av filmen.

Jag vill ha mera stumfilm i mitt liv!

Comments are closed.


«
»