«
»

Boken, Smått perifera tankar

Om sommaren, recensioner och Tutta Rolf

11.21.11 | Comment?

Det finns sommarbarn, och det finns sommarböcker. Kärleksroman var en typisk sommarbok – visserligen börjar den på hösten, men händelserna kulminerar under vår och sommar. Kärlekstemat har också något somrigt över sig, även om kärleken förstås kan dyka upp på hösten. Det får mig att tänka på Jules Sylvains schlager ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som Tutta Rolf sjöng i filmen Sara lär sig folkvett från 1937. Hon var inte bara en av Gösta Ekmans motspelerskor (bl.a. som Ofelia i Hamlet) , utan också Hasse Ekmans stora kärlek sedan femtonårsåldern. Att de senare gifte sig är sådant som tilltalar mitt sinne för romantik.

Djävulspakten kom också ut på sommaren, men den känns knappast som någon sommarbok. Möjligen beror det på biografigenren, men kanske snarare på den livshistoria den berättar. Så lätt var det som bekant inte att vara en berömd skådespelare.

När jag tittade ut genom fönstret i morse kom jag att tänka på augusti, när boken kom. Det var lite skillnad på vädret. Jag har nämligen vanan (eller möjligen ovanan) att läsa The Guardian på morgonen, och vill det sig illa fastnar jag helt i den. Idag läste jag kompositören Stephen Sondheims artikel ”Who needs critics?” (se länk nedan) och mindes den här första recensionsdagen och många tidigare första recensiondagar. Sondheims konstaterar att det inte hjälper hur goda recensioner man får – man minns alltid de dåliga bäst. Jag är böjd att hålla med honom. Min första roman, Min salig bror Jean Hendrich (1993), fick nästan bara lovordande recensioner, vilket förvånade och gladde mig. Jag hade nämligen trott att ingen utom några gymnasielektorer skulle bry sig om boken. Särskilt väl minns jag Tommy Olofssons vackra ord i SvD, men på andra plats kommer onekligen en elak recension i Expressen. Efter arton år borde en person, i vanliga fall inte i långsint, ha glömt den – men icke.

Det är samma fenomenet som gör att när författaren hälsas med repliken ”Vilka fantastiska recensioner du fick! Du måste vara stolt!” blir svaret: ”Ja, men den i si-och-så-tidningen var verkligen inte bra.” Också när bekanta inte läst den aktuella tidningen måste man ta upp den, som för att förstöra stämningen och dra ned sin egen bok. Det fanns en sådan recension för Djävulspakten också – men jag har börjat glömma den. Antagligen gör det ändå mindre ont nu än när vid första boken.

Så jag håller med Sondheims i hans reflexioner av negativa recensioner, även om jag (som hans bekanta) inte behövt få negativ kritik undangömd. Det är lika bra att se den och veta vad där står. Inte heller tycker jag att kritik i sig är onödig, och ska man vara riktigt ärlig kan det ju vara roligt att läsa en sågning, åtminstone om man inte känner den drabbade.

Däremot har jag ingen aning om ifall sanskrit är det bästa sångspråket. Antagligen hade inte Tutta Rolf det heller.

http://www.guardian.co.uk/stage/2011/nov/20/stephen-sondheim-on-critics-awards

Comments are closed.


«
»