«

Boken, Framträdanden

Kokainafton på Akademiska

05.16.12 | Comment?

Författaren C.P. Snow lanserade 1959 uttrycket ”de två kulturerna”. Tanken var att det intellektuella livet består dels av naturvetare, dels humanister, och aldrig mötas de båda. Det är nu inte riktigt sant. Plötsligt händer det (förlåt mig, trisslotteriet!): kulturerna möts, allt fungerar och alla lämnar lokalen mera upplysta än förut.

Det skedde för en vecka sedan här i Uppsala. I en hörsal på Akademiska sjukhuset diskuterade vi Gösta Ekman d.ä.:s kokainmissbruk. Jag stod för den biografiska bakgrunden, beroendeforskaren Fred Nyberg berättade om kokainets inverkan på människokroppen och sedan samtalade vi under ledning av toxikologen Lennart Denker. Publiken ställde frågor, som vävdes in i diskussionen, och dessutom förhörde vi oss nyfiket om varandras specialområden. Sällan har jag varit med om en så lyckad diskussion. Jag är ofta ute och håller föredrag, och det går nästan alltid bra, men det här var något utöver det vanliga. Det hela berikades dessutom ytterligare av sångerskan Clara Gustavsson, som framförde schlager från 1920-, 30- och 50-talen så att det knöt sig i halsen. Clara är för övrigt också verksam i Ekmansällskapet, som jag väl nämnt tidigare. http://www.ekmansallskapet.se/

På slutet frågade jag Fred Nyberg om kokainet påverkat Gösta Ekmans skådespeleri. Gösta var ju en framgångsrik skådespelare redan när han började använda kokain 1925, men samtida vittnen tycks eniga om att han blev ännu skickligare i slutet av sitt liv. Ökad livs- och scenerfarenhet kan förstås ha spelat in, liksom mötet med sina egna mörkare sidor, men Fred var övertygad om att kokainet skärpte Göstas förmåga. Det var en fråga jag funderat en hel del på, och svaret var kanske inte vad jag väntat mig. Dock var vi eniga om att bieffekterna var avskräckande – inte minst ledde missbruket till att Gösta dog vid 47 års ålder.

*

Tid, ja. Så här på våren känns tidens flykt tydligare än annars. Jag tänker på våren för fem år sedan, när biografi över K.J. kom och jag började tänka på Gösta Ekman-biografin. Idag är det dessutom ett år sedan maken och jag lämnade Rom efter att ha tillbringat våren där. Dagen innan hade jag avslutat min Romblogg efter en mäktig spurt, och på sommaren påbörjade jag den här bloggen. Jag får konstatera att jag varit mindre flitig här än i Rom. Det vore fint att sluta så här, med mötet inte mellan två utan mellan tre kulturer – humaniora, naturvetenskap och sång. Men man vet ju aldrig. Det är alltid trist att sätta punkt.

Comments are closed.


«