«
»

Smått perifera tankar

Ett scenlyckligt utseende

07.19.11 | Comment?

Härom  dagen konsulterade jag Nordisk Familjeboks andra upplaga – mera känd som uggleupplagan – som började tryckas 1904. Ett exemplar (utan ugglor) följde med maken i boet och har varit en stor tillgång i forskningen. Liksom många böcker har uppslagsverket åldrats – det har trots allt mer än hundra år på nacken – och vissa artiklar är onekligen skrattretande. För sådana ändamål rekommenderas uppslagsorden ”kyss” och supplementets ”jazzband”. Framför allt är dock Nordisk Familjebok en god källa för forskaren och ibland något av en tidsmaskin. Här kan man exempelvis slå upp kavallerichock och få en beskrivning av hur det går till, inte hur det gick till. Hundra år är lång tid, även om Otto von Habsburgs död plötsligt aktualiserat första världskriget på ett sätt jag aldrig hade anat.

I Nordisk Familjebok har jag hittat artiklar om många av de perifera författare och skådespelare som dykt upp under arbetet med tre biografier.  Numera finns ju uppslagsverket tillgängligt på nätet (runeberg.org/nf/), och därför har jag kunnat använda det både under våren i Rom och ute på landet. Nu passade jag på att slå  upp Gösta Ekman, som behandlas i supplementet (band 35, tryckt 1923). Ruben G:son Berg lovordar honom och skriver om ”hans scenlyckliga utseende och sympatiska uppträdande”, men också om de mera krävande rollerna.

Lite lustigt känns det när mina biografier snuddar vid varandra. Berg var nära vän till litteraturkritikern Klara Johanson. I ett brev från 1898 beskriver hon hur han sitter vid en grön lampa, men hon ägnar mer intresse åt lampan än åt den unge mannen. Män intresserade henne varken som vänner eller älskare. Hon lade knappt märke till dem. Enda undantaget var blonda, androgyna ynglingar – sådana som Gösta Ekman en gång var och länge sökte förbli. Om K.J. såg honom på scen är däremot ovisst. Däremot nämner hon hans namn en gång. Vid en vistelse i Athen 1928 förundrades den klassiskt bildade litteraturkritikern över kollisionen mellan antikt och samtid, där hon ”på ett språk som vi anser för gudarnas” kunde läsa ”biografplakat som i ofantliga typer förkunnade ’den tyske konstnären’ Gösta Ekmans uppträdande på lakanet”. Sannolikt gällde reklamen Murnaus Faust, en stumfilm där Gösta spelade huvudrollen och som Goethefantasten K.J. aldrig såg. Som sagt – hon tyckte inte om bio.

 

Comments are closed.


«
»