«
»

Framträdanden

Bokdagar i Åmål

08.04.11 | 1 Comment

Om Åmål skulle jag ha berättat redan i lördags, när intrycken var färska och jag precis kom därifrån. Så blev det inte. Vi tog semester och gjorde en sväng till Värmland, Dalarna och Hälsingland. Internetuppkopplingen var racklig eller obefintlig. Jag tänkte igen på Gösta Ekmans resor genom landet, på de små teaterhusen som ibland knappt var mer än en lada och på folkparksscenerna, som kanske var samma som jag såg i tonåren.

På hemvägen passerade vi Alfta i Hälsingland. Vissa scener till stumfilmen Hans engelska fru spelades in där, men Gösta var inte med. Han hade rollen som den mondäne engelsmannen Ivor Willington, som inte fick flickan och som förstås höll sig långt från nordliga forsar. Visserligen var Lil Dagovers engelska societsdam precis lika mondän, men Kärleken gjorde att hon höll fast vid sin kärve norrländske make – som för övrigt gestaltades av finländaren Urho Sommersalmi. Stumfilmen var internationell, och man behövde inte bekymra sig över brytningen.

Men jag släppte tråden i Åmål. Om jag inte sade det tillräckligt förra gången: det var verkligen en fin liten stad. Journalisten Björn af Kleen, som var före mig på scenen, konstaterade att den var inte alls så fucking som hans födelsestad Hedemora. Själv kom jag att tänka på den lilla versen:

Tänk att få bo i en gammaldags trästad

en sådan som målats av målaren Fjæstad.

Antagligen har dikten tillkommit för rimmets skull. Gustaf Fjæstad var väl framför allt naturmålare – och skridskoåkare. Konstnärligt folk kan ha udda talanger.

Bokdagarna ordnades av Dalslands litteraturförening, och vi författare mötte sådana intressanta, intresserade och belästa människor som man ofta gör på bokdagar. Som vanligt dominerade kvinnor bland både publik och funktionärer, och som så ofta var medelåldern hög. Ändå tyckte jag det fanns fler män än man brukar se, en ung falang stod för internetkommunikationen och rapporterade fortlöpande på twitter. Heder åt denna satsning! På så sätt fick också den frånvarande ett visst hum om vad som försiggick, och på sina håll väcktes avundsjuka.

Det här var första gången som jag talade om Djävulspakten som bok. Allt var nytt, och ibland kanske lite trevande. Jag återknöt en hel del till mina tidigare skrifter. Delvis berodde detta på att lokaltidningarna givit en lite skev bild av mig – jag beskrevs som en ”litteratursociolog”, som bl.a. författat en biografi över Fredrika Bremer. Ingetdera är egentligen fel, men Bremer. En biografi ligger tio år tillbaka i tiden, och jag är väl mera författare, biograf och litteraturforskare än specifikt litteratursociolog. Mest talade jag dock om Gösta Ekmans liv och verk – för det mesta synnerligen entusiastiskt, som jag själv tyckte. Självklart höll jag mig inte ifrån frågor om hans bisexualitet och kokainmissbruk. Vad jag egentligen sade kan man se på den här länken:

http://bambuser.com/channel/bokdagar/broadcast/1852703

Bokdagarna i Dalsland erbjöd besökaren betydligt rikligare tillfällen till bokkontakt än en vanlig bokens dag, som bara varar några timmar. Här fanns ett helt program för barn (jag blev lite nyfiken på Tomas K Teaters  framförande av När Findus var liten och försvann, men jag tordes inte gå utan minderårigt sällskap). Vuxenprogrammet ägde rum i Kulturmagasinet, en sextonhundratalskyrka som togs ur bruk för ett hundratal år sedan.

För författarna är bokdagar en möjlighet att träffa kolleger – både sådana man aldrig mött och gamla bekanta. Här uppmuntrades vi att lyssna på varandra, vilket vi också gjorde – Christina Jutterström var nog den som drog störst publik – men det var nog få som hörde på alla föredragen. När jag själv pratat pustade jag ut ett tag, läste en bra bok och tog en gigantisk kopp te (den var stor som en tekanna, och jag fick lyfta den med båda händerna). Ändå kände jag att jag borde ha varit i Kulturmagasinet. Kollegerna och jag dryftade vårt dåliga samvete vid fredagskvällens middag. Då visade det sig att en av författarna kommit i taxi och åkt omedelbart efter sitt eget föredrag. Lite bättre gjorde vi andra ifrån oss.

Jag tyckte om Åmål. Ett par småsaker kärvade (som att det inte gick att visa bilder), men annars var allt välordnat och präglat av översvallande vänlighet. Dessutom samlades vi alltså till en middag, då vi kunde prata mer med varandra och arrangörerna. Det skedde på Fengersfors bruk, ett av alla dessa nedlagda bruk som nu fått ett nytt användningsområde – det är hem till kulturnätverket Not Quite, och musiker därifrån underhöll efter middagen. Det blev en trevlig kväll, och det var en trevlig dag – och sedan hamnade vi Arvika, besökte ett hamam med konsthantverkstutställning, åkte upp på Tossebergsklätten, besökte en fäbod och ett par Hälsingegårdar. Som avslutning badade jag i havet.

Och det är fortfarande sommar. Om fem dagar är första recensionsdagen.

1 Comment


«
»