«
»

Boken, Ur tidningarna

Första recensionen

08.07.11 | 1 Comment

På tisdag är första recensionsdagen för Djävulspakten. Jag har nog sagt det förr – sådär en gång i varje blogginlägg. När jag debuterade som romanförfattare var detta något okränkbart, och i bokhandeln gömdes böckerna undan i förråden som presenter inför julafton. Antagligen bestraffades överträdelse med stocken eller att gå plankan – för när jag skriver detta får jag plötsligt en känsla av att jag är uråldrig och debuterade i mitten av artonhundratalet istället för 1993. Numera hamnar boken på disken så fort boklådorna fått in den – dock inte hur tidigt som helst. Någon sorts regel tycks finnas, även om jag inte knäckt den. För två år sedan fick nämligen en bokhandel i Visby specialtillstånd av förlaget att sälja Kärleksroman redan under Almedalsveckan fast den kom först i slutet av augusti.

För 10-15 år sedan recenserades böcker (åtminstone de från de större förlagen) nästan obligatoriskt på utgivningsdagen. Numera kommer ofta recensionerna indroppande lite när det passar recensenten – fullt förståeligt från dennas synpunkt. Jag föredrar själv att skriva recension utan alltför överhängande dödlina. Mera sällan kommer dock recensionerna för tidigt.

I fredags var jag på väg till Stockholm för en fotografering inför en intervju. Då ringde kulturchefen på DN och frågade om de fick ta en bild på mig, eftersom de tänkte publicera recensionen redan på lördagen. Jag förklarade att jag lägligt skulle befinna mig i huvudstaden och började fundera på kläder. En prickig klänning är lite svår att variera. Det slutade med att jag och mellandottern bytte örhängen och att jag hade de bekvämare skorna på DN-fotograferingen. Ingetdera syns förstås på bilderna.

Det blev alltså fotografiets dag för oss. De första bilderna togs på Oscarsteatern, där Gösta Ekman debuterade som ”en dansherre” i Glada änkan 1908 och där han firade triumfer som skådespelare och teaterdirektör tillsammans med sina vänner Pauline och John Brunius 1925-1930. Vänskapen mådde inte alltid bra av samarbetet, och efter att Gösta fått ett sammanbrott hösten 1930 sålde han sin del av teaterföretaget och startade eget. Konserthuset blev hans första scen. Där spelade han 1931 Danilo i Glada änkan – den bild som pryder bokens omslag – och samma år tog han även Vasateatern i besittning.

Jag och fotografen spatserade omkring på scenen, tog bilder med teaterartad bakgrund och förflyttade oss omsider till publikfoajén, där ljuset var bättre. Teatern höll nämligen på att bygga om, så strålkastarbelysning var inte att hoppas på. Visserligen har jag varit på Oscars förr – jag såg A Chorus Line där 1979 och My Fair Lady trettio år senare – men jag hade inte varit uppe på scenen. Detta var alltså de tiljor Gösta själv hade trampat. Lite roligt var det, faktiskt. Jag hoppas att tidningen väljer bilder från scenen, även om jag misstänker att de från publikfoajén blev bättre.

Nästa fotograf träffade vi på Nationalmuseums trappa. Han hette Alexander och hade fått i uppdrag av DN att ta somriga bilder. Vi enades om att glassätning var fånigt och gick istället på jakt efter en plätt grönt gräs. Har ni försökt leta grönt gräs i Stockholm? Jag har tydligen varit på semester i regnrikare trakter, för jag hade ingen aning om hur torrt det var. Till sist hittade vi långt, lantligt gräs på Skeppsholmen. Där fick jag ligga och storskratta medan dottern febrilt försökte roa mig med den ena roliga historien efter den andra. Alexander plockade fram en sajt som påstod sig förmedla sådana. Det var fel. Men jag skrattade ändå, inte minst åt det absurda att posera på det sättet. Jag tyckte jag såg ut som något ur en pilsnerfilm. Förresten kryper Gösta Ekman ut ur en höstack i Mästerkatten i stövlar och blev betydligt mer bossig än jag.
Igår var recensionen inne. Det var Leif Zern som skrev, vilket gladde mig stort – han är en kunnig och klok recensent, och recensionen var bra. http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/carina-burman-djavulspakten-djavulspakten-gosta-ekmans-liv-och-konstnarskap
Dessutom blev bilderna snygga – gräsbilden var på framsidan till gårdagens Boksommar.
Nu väntar jag på intervjun och på tisdagens recensioner – det senare med viss bävan. Man blir aldrig riktigt van.

1 Comment


«
»