«
»

Boken, Smått perifera tankar, Ur tidningarna

Dan före dan

08.08.11 | 2 Comments

Idag var intervjun inne i Svenska Dagbladet – och precis som jag trodde blev det en bild från publikfoajén. Fin, förstås, men man måste vara bra insatt i Stockholms teaterinteriörer för att se att den är från Oscars. Också den här gången fick jag framsidan i kulturdelen – fast nu var det Gösta som kom på bild. Som sagt – det är skillnad på skönhet.

http://www.svd.se/kultur/sveriges-forsta-idol-en-queer-skonhet_6373680.svd

Morgonen har jag ägnat åt att svara på mejl, ta itu med resan till bokmässan, svara på två förfrågningar om Rotaryföredrag (det innebär att jag är inbokad på tre stycken – alla inom tio minuters gångavstånd hemifrån) samt prata i telefon med min pressansvarig. – Det är, som ni nog förstår, rätt roligt att prata om ”min pressansvarig”, ungefär som om jag anställt henne. Hon jobbar förstås på förlaget och är en verklig klippa.

I morgon kommer boken på riktigt. Jag vet redan att Svenskan kommer att recensera den, och jag förmodar att ytterligare några tidningar tar chansen till förstadagsrecension.

På ett ställe i Djävulspakten nämner jag hur många människor som har sekundära minnen av Gösta Ekman. De själva är för unga för att minnas, men deras föräldrar eller äldre släktingar har berättat om den store. Leif Zern tog upp detta i sin recension och berättade om sin egen mor, som jobbade i delikatessbutik och ibland betjänade Gösta, som stundom bar rosa fälbhatt (fälb är det lena, lätt luddiga materialet i en hög hatt).

Hela tiden möter jag nya berättelser om Gösta. Häromdagen stoppade mig en främmande man utanför Studentbokhandeln i Uppsala, där boken tog upp ett halvt skyltfönster, och frågade om jag inte var stolt. Det var jag självfallet. Sedan talade han om sina föräldrar, som sett Gösta på scen, och särskilt om sin mamma, som talat mycket om honom.

Det måste ha funnits många mammor, som såg tillbaka på sin ungdoms svärmeri för den store skådespelaren. Under bokdagarna i Åmål berättade en av funktionärerna att hennes mamma arbetat som telefonist i Örebro i slutet av trettiotalet och därför fått veta när Gösta Ekman skulle anlända till staden. Hon och några väninnor stod på lur – men när bilen stannade stapplade en gammal man ut. Det kunde inte vara den stora scencharmören, tänkte flickorna, och troppade besvikna av.

På kvällen gick de ändå till Folkets park och såg honom spela. Kanske var det rollen som rockvaktmästaren Filip i Kanske en diktare, kanske var det Hjalmar Ekdal i Ibsens Vildanden. Men jag tror snarare att de såg honom som den charmige fixaren Karl Konstantin Kattrup i Mästerkatten i stövlar eller som den allt mer berusade Billy i Gröna Hissen – succépjäsen som Gösta spelade hela 1.000 gånger. Det tyder dotterns ord på. Modern berättade nämligen att där stod en ung, vacker man. ”Då förstod hon vad narkotika kunde göra”, sa dottern.

”Eller skådespeleri”, kontrade jag.

Fast egentligen var det nog lite av båda.

2 Comments


«
»